Seriepremiär och ordet vi alla både siktat mot och längtat efter. Furulund stod på andra sidan denna härliga vårdag och det låg förväntan i luften. Efter frukostsamling, genomgång och uppvärmning var bollen äntligen i spel.

Det unga och energiska Landoralaget tog direkt tag i matchen och spelade och pressade sönder Furulund som mestadels pangade långt. I veckan blev Simon Bosnjak klar för en återkomst i Landora och kommer under 2019 spela med en dubbellicens. Det var också Simon som spräckte målnollan i matchen när han kliniskt placerade in 1-0. En djupledsboll och en kommunikationsmiss senare hade samme Simon gjort 2-0. I slutskedet av den första halvan blev det svart på vitt hur viktigt det är att spela tills domaren blåser, en Furulundspelare låg ner och hade ont men Landoraspelarna valde att spela vidare och 3-0 var ett faktum. Osportsligt tyckte en del, spela tills det är blåst tyckte andra.

Simon och Melwin i samspel under den starka första halvleken

3-0 i paus och än så länge frid och fröjd i Landoralägret. När Christer Hallbeck till och med uttryckte ”det är det bästa jag sett från ett Landoralag på mycket länge” var det ett kvitto på att första halvlek var imponerande. Men fotboll spelas i 90 minuter och möjligt var att vissa av Landoraspelarna redan hade börjat fundera på om det var GT eller cuba libre som skulle utgöra den första segergroggen. För initiativförmågan och spelglädjen från den första halvan var som bortblåst i den starka östliga vinden. När Furulund tryckte in 3-1 på hörna i mitten av halvleken började det genast kännas ängsligt och bara minuter senare stod det 3-2. Nu skiftade ängsligheten till panik och 3-3 hängde på något sätt i luften. Och mycket riktigt i minut 86 på ännu en hörna kom så kvitteringen. Tungt. Tungt med tanke på den så starka och överlägsna första halvleken.

Men inte så mycket mer att göra än att ladda för nästa match som går emot det topptippade Borstahusen. Avspark 13/4 14:00 på Ulkavallen.